Om

Hans van Wingerden

Yrke: bildkonstnär/curator/rådgivare

Utbildning: Koninklijke Akademie voor Kunst en Vormgeving i 's-Hertogenbosch, 1969/1974

Utmärkelser:

Koninklijke Subsidie 1977, Premier Artist Prize 2025, Artist Index Prize 202

Utställningar: (från 2000 till idag

Solo, bl.a.

2026 Hedendaags Kunstkabinett, 's-Hertogenbosch

2010 Hooghuis Foto tentoonstelling, Heusden

2000 WTC, Amsterdam

Grupp, bl.a.

2025 Open Atelier + tentoonstelling, 's-Hertogenbosch

2025 Plaatsmaken, Roermond

2024 Nieuwe Kunstruimte, 's-Hertogenbosch

2023 Open Atelier + tentoonstelling, 's-Hertogenbosch

2022 Noorderkunstlicht, 's-Hertogenbosch

2021 Kunstroute, 's-Hertogenbosch

2019 Poezie, Theater a/d Parade, 's-Hertogenbosch

2018 Cultuurcentrum Zwaneberg, Heist op den Berg, Belgien

2005 Kunstcentrum Keg, Schijndel

2001 Stokpunt, 's-Hertogenbosch

Av Marta Puig, Redaktör/Curator Hedendaags Kunst Tijdschrift. (delvis återgivning)

Van Wingerden, född i Nederländerna och utbildad vid Akademin för Konst och Design i 's-Hertogenbosch (1969-1974), uppstod i modernismens sena dagar och den postmoderna tvivlets framväxt. 1977 mottog han det prestigefyllda Kungliga Stipendiet och omfamnade inledningsvis fotorealismens tekniska precision. Men som han senare noterade kändes mediets mödosamma trohet mot ytdetaljer inte tillräcklig för hans djupgående konstnärliga utforskning. Fotots dominans, den mekaniska reproduktionen som Walter Benjamin kallade 'aurans vissnade', tvingade Van Wingerden att fråga sig vad konsten fortfarande kunde bevara i en värld av obegränsad reproduktion. Hans resa från realism till konceptualism var därför ingen stilistisk mutation, utan en filosofisk förskjutning. Genom decennierna artikulerar Van Wingerdens verk en sammanhängande filosofisk båge, från representation till uppenbarelse, från bild till idé. Hans verk befinner sig i skärningspunkten mellan Dan Flavins fenomenologiska kraft, Joseph Beuys moraliska medvetande och Duchamps semiotiska spel, men förblir omisskännligt hans eget. Där Flavin försöker dematerialisera skulpturen genom ljus, rematerialiserar Van Wingerden etiken genom upplysning. Hans neon, till skillnad från Flavins industriella renhet, bär med sig historiens residuum, fabrikernas ande, arbetets minne, civilisationens förfalls melankoli. Genom att återvinna dessa bortkastade element utövar han vad man skulle kunna kalla en arkeologi av det samtida, där varje verk är en plats där det materiella förflutna konfronterar det ideologiska nuet. Van Wingerdens hängivenhet för konceptuell precision matchas av hans känslighet för betydelse. Hans installationer är inte didaktiska; de inbjuder till kontemplation. De verkar i vad Merleau-Ponty beskrev som "det synligt osynliga", det utrymme där betydelse sammanfaller med medvetande. Betraktaren tittar inte bara på verket, utan blir också involverad i dess logik. Ljuset som belyser, avslöjar också. Du kan inte stå inför mensenrechten eller het Z-woord utan att känna åskådarskapsens etiska oro. För att förstå Van Wingerdens plats i den samtida konstscenen måste du se bortom hans stilistiska bakgrund och fokusera på filosofisk resonans. I en konstvärld som domineras av spektakel och av marknaden hållbar upprepning, betonar hans praktik tänkandets primat. Han tillhör en generation konstnärer för vilka konst är en epistemologisk handling, ett medel till kunskap. Hans verk utmanar betraktandets passivitet och tvingar betraktaren att betrakta bilden istället för att konsumera den. Därmed återställer han konstens kritiska funktion i en kultur som till stor del har släppt kritiken.

Dessutom förkroppsligar Van Wingerdens verk en form av etisk ekologi, återvinning av kasserade material till nya betydelsesystem. Neonet som räddats från rivna fabriker blir en metafor för frälsning, möjligheten att även mitt i framstegets ruiner består ljuset. Hans konst talar så till vår kollektiva betydelsekris i antropocen. Den påminner oss om att upplysning, både bokstavligt och bildligt, måste förtjänas, inte antas.

Där de tidiga avantgardena försökte sudda ut gränserna mellan konst och liv, kan Van Wingerdens projekt ses som en omkastning: han återställer konstens autonomi just för att kritiskt närma sig livet. Hans verk imiterar inte världen; de diagnostiserar den. Genom ett språk av strålande återhållsamhet blottlägger han det moderna civilisationens hyckleri, frihetens illusion, sanningens kommodifiering och den konstanta synlighetens bedövning. Ändå är hans verk, trots all kritik, inte cyniska. De bär en tyst tro på medvetandet i sig, en tro att konsten fortfarande kan väcka medvetandet. Idag, medan han fortsätter att producera från sin atelje i Nederländerna, ställer ut överallt i Europa och får erkännande från museer och privata samlingar, betraktas Van Wingerden som en av de sällsynta konstnärer som kombinerar teknologisk förfining med metafysiskt djup. Hans mottagande av Premier Artist Prize (2025) och Artist Index Prize (2025) bekräftar endast vad hans verk sedan länge visar: att betydelse, när den eftersträvas med integritet, förblir relevant.

Häri ligger hans bestående betydelse. Hans van Wingerden är inte bara en konstnär av form, utan också av betydelse, en alkemist av upplysning som transformerar industriellt avfall till metafysisk reflektion. I en era av visuell överflöd påminner han oss om att det sanna ljuset inte kommer från vad vi ser, utan från vad vi slutligen kan förstå.

Av Marta Puig, Redaktör Curator Tidskrift för Samtidskonst. (delvis visning)

Om mitt andra bildkonstnärliga arbete kan du besöka webbplatsen: www.hansvanwingerden.nl